Förstår mig inte på folk som gifter sig och sen efter några månader skiljer sig igen. När jag gifter mig med mina stora kärlek nu så kommer jag aldrig att släppa honom. Inte om jag inte verkligen måste. För om man får problem så är det bara att lösa. Vissa hamnar i bråk och kan inte komma överens med varandra. Inser att de är alldeles för olika för att det tydligen är något som de inte har märkt av tidigare men då plötsligt märker och inser att det är betydligt värre än de kunnat tänka sig.

Jag tycker dock att det borde gå att lösa med terapi. Jag menar det finns ju parterapi av en anledning och är det så att man har så allvarliga problem att man inte kan lösa det själva så får man väl helt enkelt ta och prata om det hela så att man kan lösa problemen. Parterapi eller andra former av terapi skulle jag nog i alla fall säga är en bra lösning och något som jag skulle säga direkt att man ska gå på. Jag och min älskling ska i alla fall inte skilja oss och blir det problem så får vi väl gå till Ulrikas Medvetenhet och Balans och prata med dem. Gå på terapi för att lösa det för jag vill inte leva utan honom, det vill jag verkligen inte. Då skulle jag både förlora mitt hjärta och min bästa vän, min livskamrat och det skulle bli alltför jobbigt.

Nej, parterapi på Ulrikas Medvetenhet och Balans det är nödlösningen och borde vara det för fler. Men det tror jag inte kommer behövas. På de två åren vi har varit tillsammans nu har vi aldrig bråkat en enda gång så förstår inte varför vi plötsligt skulle börja göra det för att vi gift oss, nej det vore ju bara konstigt.